När jag lyssnar till samtal mellan människor som har assistans i diskussioner kring hur man vill ha sin assistans och var gränser går, slår det mig ofta att många inte verkar veta exakt vad de vill med sin assistans. När en situation uppstår som blir obekväm för både den som har assistans och assistenten blir tar det stopp. Med det menar jag att den assistansberättigade inte vågar säga ifrån och inte heller vill veta svaret och därför inte frågar sin assistent om det går bra att hjälpa till med… Orsaken till detta är rädsla. Rädsla för att bli nekad eller att såra sin assistent som man är beroende av och tycker om. Assistenten kan också uppleva de som väldigt svårt att säga nej eller hitta en ”bra orsak” till det. Ibland kan det kännas som att det inte räcker ned att man har känslan av att man inte vill.
Då behöver man bortförklaringar att ta till – vilket leder till konflikt.
Man kan (tyvärr) inte ändra på andra människors beteenden och åsikter. Man kan däremot ta ansvar för kommunikationen. Vad säger jag och hur uppfattar jag det som sägs? Det är bara mitt ansvar att se till att kommunikationen flyter på och att det blir en bra dialog där båda gör sig hörda och känner sig sedda.
Oavsett om du är assistansberättigad, assistent eller arbetsgivare är det ditt ansvar för att kommunikationen sker på ett bra sätt.
Mer om hur man kommunicerar på ett bra sätt kan du läsa om i boken ”hemligheter kända av många”. Den kan du beställa här på webbsidan.
Ha en bra dag!
//Veronica
