Hanna Friden, frilansjournalist och debattör skriver i sin artikel ”Personliga assistenter sexuellt kränkta inom privata vårdföretag” om att personliga assistenter inte har några som helst rättigheter och att det är fruktansvärt att assistenterna behöver hjälpa till att ta på en kondom eller sätta på en porrfilm.
Det är inte olagligt att hjälpa någon att ta på en kondom och sedan gå ut ur rummet. Att be om hjälp om en sådan sak kräver ett stort mod och är inte självklart för många assistansberättigade. Att leva ett liv som alla andra innebär också möjlighet att få hjälp med saker som gör att man kan ha sex. Privata företag är lika skyldiga att följa Arbetsmiljölagen som vilken arbetsgivare som helst. Det innebär att om en personlig assistent inte är bekväm med att hjälpa till med en arbetsuppgift som kan betraktas som känslig för en del personer och inte känslig för andra personer måste arbetsgivaren ta hänsyn till det enligt Arbetsmiljölagen. Om assistenten tycker att det är okej att hjälpa till för att en person skall kunna onanera eller för att två personer ska kunna ha sex är det inte ett problem.
Problemet som kan uppkomma är bristen på dialog mellan assistansberättigad, arbetsgivaren och assistenten. Om det inte finns en dialog är det omöjligt för assistenten att göra ett bra jobb och för den assistansberättigade att få den hjälp som han eller hon behöver.
Om en person vill lägga sig i sängen för att vila och behöver hjälp av en personlig assistent för att kunna göra det, är det helt i sin ordning. Om en person vill ha hjälp med att lägga sig i sängen för att ha sex, då är det helt plötsligt ett problem. Praktiskt gör man samma sak som assistent i båda fallen. Det är hur assistenterna uppfattar situationen som avgör vad som är okej för honom/henne att göra, inte den assistansberättigades behov. Ska det vara så att andra bestämmer vad som är rätt och fel att göra i någons annans liv för att man har en rörelsenedsättning och behov av personlig assistans?
Varje person är unik och hjälpbehoven ser helt olika ut. Det är grunden i LSS, lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade som bland annat ger personen möjlighet att ha personlig assistans och leva det liv som man kan och vill leva.
Jag tycker att debatten borde handla om att behoven av hjälp finns och inte handlar om vem det är synd om! Både assistansberättigade och personliga assistenter måste börja prata om dom här frågorna.